Okej, klockan är nu 01:02 och jag behöver klarna mina tankar. I flera års tider har jag skrattat åt konceptet av klimatångest. Tanken på att vara så skräckslagen över väderförändringar har låtit så absurt att jag inte vetat vad annat jag kunnat göra förutom att skratta. Nu börjar jag förstå, eller så har jag redan förstått det. Desto mer jag lär mig om klimatförändringar och vår påverkan av dessa ingjuter det mig med en panik jag tidigare inte känt dess like av. Där maktlösheten nog är den värsta utav alla. I början beskyllde jag mycket på mig själv och över den livsstil jag levt, men nu inser jag att den globala uppvärmningen inte är ett personligt problem, utan just som namnet antyder, ett globalt problem. Det gör saken så mycket värre dock. Även om min personliga skuld kan lyftas betyder det att maktlösheten är desto större för om det inte är jag och det inte är du som orsakar problemen, vilka är det då och hur stoppar vi dem?

Den konstigaste känslan jag stött på angående denna ”klimatångest” som jag upplever är acceptans, men att sedan behöva leva vidare? Det har gått ett par veckor sen jag på riktigt förstod hur allvarlig situationen verkligen var och sedan dess har jag gått igenom olika stadier i mitt tänkande. Först började jag planera att köpa en liten gård i norra Sverige i närheten av en sjö. Dit skulle jag ta med hela familjen och vi skulle återgå till hur livet såg ut innan elektricitet uppfanns. Den iden återkommer fortfarande med jämna mellanrum, men mellan dessa stunder av produktivt tänkande infinner sig en djup tomhet och ibland en acceptans. Den acceptansen är vad som fick mig att skriva detta. Då och då accepterar jag samhällets kollaps och att mitt liv kommer möta sitt slut innan jag fyllt 50. Problemet med att acceptera sin död är att behöva leva vidare efter detta. Hur ska jag kunna bry mig om någonting överhuvudtaget när jag kommit till insikten att inte bara jag kommer dö i förtid, men att hela mänsklighetens civilisation kommer gå hand i hand med mig i det ödet.

Egentligen är klimatångest inte så annorlunda från den mer vanliga dödsångesten, med skillnaden att fler skrattar åt den ena. Dödsångest inkorporerar också alla vägar som leder till ett permanent miste av ens mentala och fysiska kapaciteter, men klimatångesten är mer specifik i vägen till det resultatet. Så upplever jag i alla fall min klimatångest. En rädsla inför en oklar framtid som med största sannolikhet kommer leda till min död och/eller samhällets kollaps. En annan obehaglig tanke som framkommer i samband med klimatångesten är den utav självmord. Om jag väljer den lätta vägen ut skulle jag slippa kaoset och sorgen som komma skall, men det är inte en tanke som jag tänker agera på förrän det verkligen gått åt pipsvängen och hela familjen kan dö tillsammans. 

Snälla ta inte era liv. Jag vet inte varför jag publicerar detta riktigt, eller jo det gör jag nog. Att genomlida paniken i min ensamhet känns jobbigt, men att dela med sig utav det gör det hela lite lättare. Tänk på att det här är endast i mina mörkaste stunder som tankarna går såhär långt och att mycket låter mer dramatiskt i text än vad verkligen skulle påvisa. Även om ingen läser det här kommer morgondagen komma precis som den gjort dagen innan dess och jag kommer inte känna mig lika melodramatisk. Någonting händer inom en efter mörkrets inbrott som jag int eriktigt kunnat förklara, men nu måste jag sätta punkt känner jag. Tack till den som läser detta, om det så är mig själv i framtiden.